Frågan kom på nytt, men inte "Kan jag hjälpa Er", utan ett försynt "Vad vill Ni ha...?"
Jag förklarade min tystnad med att jag inte var van vid att bli niad, och höll nästan på att säga "det är ok om Du säger Du till mig", men insåg i samma sekund, att det nog var en omedgörlig replik. Jag framhöll dock att Du-reformen i vårt svenska samhälle blivit fullt genomförd senast i slutet av 70-talet (dvs betydligt tidigare än flickebarnet på andra sidan disken blivit påtänkt). Men exepediten påpekade att hon minnsann fått lära sig att nia på en "kurs". Det enda jag kan göra är att beklaga att man lär ut sådant, som idag inte är modernt eller överspelat, bara för att man tror det är fint..., blev min kommentar. I Sverige duar man alla, utom kungafamiljens medlemmar, och dem niar man inte, utan gör i så fall en omskrivning till 3:e person, ers majestät, kronprinsessan, osv. Expediten såg nu förundrat på mig, som om jag kanske ändå hade rätt för mig... "Det är ok, jag ska säga "du" till dig i fortsättningen", försäkrade hon... "Förresten, ni glömde ta er växel"....
Fotnot: Kaffekopparna på bilden (lånad från Espresso House:s hemsida - ok - hoppas jag!?), har ingenting med åsyftade personer i artikeln att göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar